Irina Bernebring Journiette

1. Jag jobbar, på riktigt. Som journalist. 9-5. Det är jobbigt. Jag har aldrig anat hur jobbigt det skulle vara att jobba.

2. Jag jobbar, som ett kvasi-jobb, när jag kan och har tid, vimlar. Knäpper en bild. 01.00-04.00.

3. Jag läser. 60 hp. Journalistik, Litteraturvetenskap (som förövrigt är skitsvårt), Litterär gestaltning.

4. Jag har redigerat tidning. Lörd-Sönd. HELA tiden.

5. Min dator dog. Nu har den fått nya organ och fungerar finfint.

6. Jag har inget hem. Ingen fast punkt. Nu bor jag hos Ingegerd. Det är mysigt, får hembakat bröd och smarriga sallader varje dag.

7. Jag är påväg härifrån. I Burma om två månader. Tills dess måste jag hitta historier.

Jag är helt enkelt så underbart upptagen att jag inte hinner blogga. Men, snart. Jag ska bättra mig. Men just nu, lever jag livet istället för att skriva om det. Folk som bloggar heltid kan ju inte ha ett riktigt jobb.

Blogg – personlig dagbok på webben som uppdateras kontinuerligt och är öppen för kommentarer.

+

(Ut)hängd – Att bli exponerad.

= Blogghängd – Att bli exponerad i en blogg

I förrgår träffade jag Moa. Vi gick i samma klass från 1-9. Sen syntes vi någon gång då och då på gymnasiet och efter det har vi inte träffats på 3 år. Efter 10 minuter, fnittrade vi på som om klassresan i 9an var igår. Det är väl konstigt. Med vissa vänner man har så spelar det ingen roll hur lång tid som går mellan gångerna man ses. Så fort man träffas dyker alla knäppa interna skämt upp igen och det känns som att det som hände 6 år sedan bara var någon dag sen. Så mycket galna saker jag och Moa gjort. Grävt ner champagneflaskor på stranden, byggt avancerade labyrinter i Moas källare, fnittrat oss igenom högstadiet. Moa som bott i Göteborg och London och flyttar till Australien i höst, och efter allt hon har gjort så viker vi oss fortfarande dubbla av skratt åt samma dumma skämt som tidigare. Ha. Ja, det är roligt. Hur lik man är den man var, men ändå, så annorlunda.

Tro nu inte att jag är bitter för att jag är Amerikan. Det är helschysst. Vifta med passet så kommer du alltid säkert hem. Min svenska identitet och min amerikanska identitet har aldrig krockat utan alltid smält ihop i någon slags härlig blandning som gjort mig till den jag är. Men, ibland, som när jag är i ett rum med en massa amerikaner som personifierar den bild som stereotypt visas i alla kommersiella tv-serier (Sweet 16, Seventh Heaven, O.C, Priviledged, Blablabla), eller när jag sitter på en restaurang och en högljud amerikan snackar på om hur dumma européer är som inte vet att football heter soccer. Då, bara då, känner ju hur mitt amerikanska kulturarv försvinner ner i jorden.