Irina Bernebring Journiette

Jag vet inte varför jag har så mycket tankar idag. Som om något har hänt. Som om tystnaden jag omger mig med i min privata sfär får tankeverksamheten att bubbla över. Kan inte kontrollera vad som smyger sig på.

Grävde i lådor och fann cd-skrivor och disketter med splittrade gamla tankar. Disketter som innehåller ovärderlig och oåtkomlig information. Konstigt. 2003 skrev jag poesi om kärleken, lyckligt ovetande om vilken smärta som kan födas ur ett krossat hjärta. 2004 skrev jag mörkt om sårade själar och ensamhetens högborg. Läste Boye och försökte förstå vad som gjorde som ont med de bristande knopparna. Övergick sakta men säkert till Majakovskij lät döden, och kampen för livet vara ständigt närvarande. Växte upp med ett Kafka-förakt, läste stolt Kapitalet, erkände mig själv som en del av kapitalet men föraktade materialismen och skrev arga texter om min egen konsumtion och västvärldens kulturimperialism. 2006 var jag djurisk och undermedvetet ilsken, skrev om människohundar och djävulens påfund. Skrev skoluppgifter om människans intrikata förhållande till gott och ont. Konstaterade att kärleken i grund och botten var en egoistisk handling. “Man älskar bara andra för att bli älskad själv”. Sedan tystnade jag. Det finns sparat sporadiska ilske-utbrott, utskrivna aggressioner och raserier, sorg.

Idag när jag läser förvånas jag av att svärtan fortfarande är så närvarande. Som att jag bara kan producera någon slags försök till poesi när jag grävt ner mig i mitt mörkaste tillstånd och letar efter luft. Det är konstigt, det där. Jag, som är så lycklig. Jag skriver så olyckligt. Om ond, bråd, död, om krigarhjärtan och döende ögonblick.