111104 – Modebloggar.
Ibland blir jag så trött på att läsa modebloggar och titta på folk som är sådär obekymrat leende. De gråter säkert också ibland i smyg i regnet och kurar ihop sig i sin osynliga ensamhet i mörkret.
Irina Bernebring Journiette
Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.
2011/10/28
111028–Bryssel och mänskliga rättigheter.
Spenderade tid i Bryssel för seminarium om journalistik, mänskliga rättigheter och internationella konflikter. Hur rapporterar man egentligen om krig och konflikt? Kom hem igen med tips för både skrivandet och levandet. Inte visste jag att det är bäst att få “combat-zone-training med armed forces,” innan man ger sig iväg och kämpar för sanningen och ordet. Men visst, nu i efterhand låter det självklart. Under resan hem tog jag mig tid att se filmen “Five days of war,” den har länge legat och vilat på min dator utan att jag läst vad den handlar om. Och är det inte konstigt att den handlar om just krigsrapportering? Känns som att mycket i mitt liv är så, pusselbitar som sakta faller på plats. Har hittat och sökt en spännande utvecklingsmöjlighet i Saudi. Detaljer är fortfarande hemliga. Något som däremot inte är hemligt är vart det bär av härnäst–Oman: Så mitt arabiska äventyr fortsätter om 24 dagar. I väntan på äventyret experimenterar jag med kroppen och välmåendet. Tio dagars Bikram-yoga som mynnar ut i spa-dag tog sin början i måndags. Jag övar på att andas och få tyst på klockan som alldeles för hastigt tickar innanför pannbenet.
2011/10/04
111004 — Och tiden.
Jag glömmer att blogga och tiden går för fort. Orden finns kvar, tankar sparas, men i det privata och inte i det offentliga rummet. Jag åkte till London och sommaren återvände. Sedan bekände jag mina synder och flyttade istället för flydde till Malmö. Jag har gjort livschema för disciplinens skull, det innefattar tid till kreativitet, lärande och jobb. I Malmö skiner fortfarande solen och jag gömde vinterkläderna längst in i garderoben. Jag hoppas att mörkret håller sig borta ett tag till.
2011/09/15
110915 — Och den kvinnliga galenskapen.
Det här med att vara galen är något som jag tänker på ibland. Någon gång då och då när jag berättar om äventyr för folk lägger någon lite förbarmande en hand på min arm och utbrister glatt: “Du är ju galen.” Jaha, brukar jag tänka. Kanske är jag det. “Tokig,” som det står i akademiens ordlista. Oftast antar jag att de faktiskt inte menar att jag är galen, eller spritt språngande knäpp. Kanske lite “crazy,” så där som det är häftigt att vara. När man beslutar sig för att vara spontan och lite vild, så där på gränsen till oansvarig, fast på ett väldigt svenskt och ordentligt sätt.
Men sedan ibland blir galenskapen lite mera jobbig. När man är “galen” på det där “kvinnliga sättet.” När man är “överkänslig” eller “överdriver”. När man bara är så där lite “fööör” mycket helt enkelt. Känner, tycker eller tänker “för” mycket.
“You’re so sensitive. You’re so emotional. You’re defensive. You’re overreacting. Calm down. Relax. Stop freaking out! You’re crazy! I was just joking, don’t you have a sense of humor? You’re so dramatic. Just get over it already! — Sound familiar? If you’re a woman, it probably does.” Skriver Yashar Ali i ett blogginlägg om den kvinnliga galenskapen. Sedan argumenterar han skarpt hur den kvinnliga galenskapen är ett påfund för emotionell manipulation. Jag läser med ögon stora som tefat och minns hur jag alltid dras med skammen, skuldkänslan för att jag varit just sådär lite galen, för att jag “överreagerat.” Men nä, aldrig mer. Att jag reagerar betyder inte att jag överreagerar. Att jag är känslig betyder inte att jag är överkänslig.
2011/09/14
110914–Ord.
Om man säger att man är en globetrotter kan man då säga att man “trottrar” när man är på resande fot?
2011/09/14
110914 — Minnen från Coachella
Sådär när jag sitter avundsjuk och självframkallat miserabel tänker jag på stunder där bara varandet varit fantastiskt. Där inte en enda sekund slösades på ångestladdade reflektioner utan varje moment flöt samman i extas. Helena lyckades fånga ett sådant där ögonblick på Coachella.
2011/09/14
110914 — Och avundsjukan.
Jag har fått lära mig att det är fel att vara avundsjuk. Man ska inte avundas andra. Det är tydligen inte okej. Avund ska vara ont och negativt. Bibeln säger att avund, det är till och med roten till ALLT ont, Chaucer kallar det den svåraste synden av alla och psykoterapeuter laget runt tycks vara överens om att avund är ett hinder för kvinnor att det är därför vi fortfarande inte är jämställda med männen–“vi håller ju oss själva tillbaka!” Självklart! Men nu sitter jag i vilket fall som helst är och är avundsjuk. Och jag tror knappast att jag är det minsta ond för det. Jag känner mig faktiskt ganska god faktiskt. Och jag tror inte heller att jag hindrar några andra kvinnor när jag sitter här i min säng, mitt i natten, och låter avundsjukan växa i takt med att jag lurkar runt på Facebook. Jag tror snarare att avundsjukan blir stimulerande och inspirerande. “Kan han, kan jag och då jäklar ska jag.” (Märk väl att jag sa han och inte hon.)
2011/09/08
110908–Back to school.
Classes have started. Online lectures in Communication for Development. How exciting! I’m combining a one year master in communication with a two year master in Theology: Peace and Conflict-studies. Right now I’m deciding on the topic for my first essay about Social Movements and media organizations. At the same time I’m scheduling my fall semester. I’m taking a break from Sweden and will be heading over to LND for a few days and then I’m heading east to Riga to participate in an interesting workshop about being a social entrepreneur.
2011/08/31
110831 – Att gråta: Varför vi får en klump i halsen.
Tårar känns aldrig lika flyktiga som regndroppar. De väter kinderna på ett annat sätt. Lämnar djupare spår längst nyfuktade kinder. Idag tänkte jag på gråtandet och på den skrikande, pulserande känslan–klumpen i halsen som ibland gör sig påmind. Efter några timmar med självordinerad musikterapi och googlande (jag är fast besluten om att svaren på de flesta livets gåtor finns i sökjätten–deus ex machina?–löser olösliga problem) fann jag ett svar. Inte en abstrakt och filosofiskt reflektion med ett konkret och vetenskapligt bevisad teori. Klumpen i halsen finns på riktigt. När vi upplever starka känslor, som ett behov av att gråta försätts kroppen i stress. Det handlar om något med det autonomiska nerv systemet. Stressen får nervsystemet att öka syreintaget och sockerhalten i musklerna för att kunna hantera den situation kroppen antar att vi ställs inför. När vi då försöker att förtrycka vår initiala reaktion, gråten, hindrar vi indirekt det ökade syreupptaget. Resultatet blir en kamp mellan kropp och sinne.
“There occurs a battle between these opposing forces to expand and contract the glottis at the same time, hence causing the ‘tightness’ we feel in our throat. The ‘lump’ in your throat is largely the same thing. When we try to swallow, we have to constrict our glottis, going against the biological response to expand the muscle and hence the sensation we have something stuck in our throat.”
2011/08/20
110820 — Memories of summertime
Mom was here. We sat by the beach and she reminded me about the poetry of life.
A. and I tried to spend as much time together as possible. Remembering how things never stay stagnant. How life continue moving in different directions.
L., E., and I remembered to dance.
Riky and Ale came to visit. Ballerina moto naked tra i boschi.
Helena took us to Rossö. Ribes rosso. Vino. Vela. Mare. Rocce. Vita.
Cali — NY — Malmö. A travelling friendship.
E. and I ventured off in the night.
We are all beautiful. And I have had a wonderful summer.
Irina Bernebring Journiette 