Nu är helgen slut. Imorgon börjar jag jobba igen. Jag är en 8.30 till 17.00 människa numera. Det känns konstigt men likväl roligt. Idag satt jag på stranden och lyssnade på havet och njöt av livet. Så. Bra. Precis som en sommarsöndag ska vara.
Nu har det gått en hel vecka sedan jag började arbeta. Wow. Tiden går fort. Snart. Snart ska jag ge mig iväg till en hemlig plats. Jag längtar lite.
Efter att ha nostalgi-trippat och läst igenom delar av min blogg kan jag konstatera att jag skriver mycket om hur svårt jag har för att skriva. En rolig reflektion i förhållande till det faktum att jag regelbundet påstår att jag aldrig lider av skrivkramp. Kanske är jag inte så självmedveten som jag vill hoppas.
Imorgon börjar jag att arbeta. På riktigt. Det känns konstigt men lite underbart. Det pirrar i magen och jag är nervös och kan inte sova. Filosoferar mig bort. Träffade en gammal väninna innan idag. Hon hade köpt hus. Det kändes väldigt vuxet.
Imorgon börjar jag att arbeta. Det borde också kännas vuxet. Men ändå känner jag mig så fruktansvärt ung och barnslig. Jag minns våra galna upptåg som barn. Jag minns hur vi dansade till Robyn i förskolan, hur vi drog ett första munbloss bakom en buske i högstadiet och hur vi slutade umgås på gymnasiet. Så nära, men ändå, så långt borta. Nu har hon köpt hus med sin sambo. Jag har flyttat in i mitt barndomsrum och sitter vaken, nervös, med kunskapskanalen som sällskap, inför första arbetsdagen på en arbetsplats jag inte trodde jag skulle arbeta på förrän jag var vuxen. Minst. Jag vill skylla nervositeten på min unga ålder, på min “o-vuxenhet”. Fortfarande lite i chock att jag redan har hamnat här. Inte redan väl? säger förnuftet och logiken och varje muskelfiber i min kropp drar ihop sig och kan inte förstå att jag redan har hamnat här. Det är läskigt.
Imorgon börjar jag att arbeta. På riktigt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till min nya verklighet. Jag har svårt att acceptera att jag tror att jag är vuxen nu. Att det är så här det känns att vara vuxen: som ett självmedvetet barn.
Ar pa Gronland och utforskar och aventyrar. Folj henne pa http://ingelabernebring.wordpress.com/.
Igen. Dessa spanska översättningar får mig att vrida mig på golvet av skrattanfall. När vi var i Granada och Rafa ville jämföra Spanien med Sverige wikipediade han Sverige. Sedan tillbringade han en lång stund med att humma och hoa och jämföra siffror med Sverige och Spanien. Sverige vann tydligen på de flesta plan. Högst BNP, högre på HDI eller IDH (som det heter på spanska). Sen kom Rafa på att han ville fråga vad vi tyckte om kungen, vår svenska kung. Carlos Gustavo. Ja. Det är sant. I Spanien har de översatt hans namn. Här heter vår svenska kung Karl Gustav inte Karl Gustav utan Carlos Gustavo. Rafa tyckte att det var helt ok. Då frågade jag var han tyckte om att vi kallade den spanska kungen som tydligen heter Juan, för Johan. Det däremot. Det var en skymf mot det spanska hovet. Jag kunde inte ställa fler frågor sen. Jag var för upptagen med att försöka andas och inte kvävas av skrattet.
Igår var vi på tjurfäktning. Det var en spännande men konstig upplevelse. Jag hade relativt mycket hjälp av Rafas lektioner i spansk kultur och om ”sportens” teknik och kunde föra min nya kunskap vidare till Josefin och mamma. Josefin ville först inte gå. Djurplågeri enligt henne. Jag känner ingen större empati för djur som ändå ska slaktas och förväntade mig en intressant upplevelse. Och intressant var det. Men. Det var, tufft. Blodigt. Konstigt. Hästar som stångades ihjäl. Publik som i trans ropar Ole och hejar på dödandet. Klappar. Jag har filmat men glömt sladden. Det kommer sen. Tjurfäktare i ballerinaskor och med rosa pantalonger som dansar med tjurar och sticker svärd genom hjärtat. Piccadorer som driver ovetande hästar i döden och banderillos som smyckar tjuren med köttkrokar. Jag kände. Avsmak. Onödigt våld. Jag tappade förståelse för kultur och kände ingen acceptans. Bara förlegade traditioner och arrogans.
…och i Cadiz. Det blåser mer här än någon annanstans. Det är otroligt irriterande. Vi blåser bort. Alla har hela tiden pratat om att Cadiz ska vara en av de vackraste platserna i Spanien. Vi har bestämt oss för att inte hålla med.
Turen mellan Sevilla och Cadiz gick smärtfritt. Vårt nya hostel är inte alls lika lyxigt som vårt förra. Här finns ingen pool på taket och inga paella eller tapas-kvällar. Däremot finns här en hel del intressanta människor. Här finns 40 sängplatser, max, men minst 16 anställda. De anställda gör däremot inget annat än att festa loss. Hela tiden. Gårkvällen spenderade en ”långsam resenär” (han har bott och arbetat här i tre år i väntan på att han ska komma på vart han ska resa härnäst) med att spela Cash och röka hasch i ”vardagsrummet” på bottenvåningen. Jag och Josefin kröp ner i soffan bredvid med en flaska vin, andades in söta ångor och drömde oss bort till en hippie-tid som sedan länge dött ut. Vi passar inte in här. Men vi passar in ändå.
Rafa, vår host i Granada kallade sig spansk nationalist och irriterade sig högljutt över hur spansk patriotisk och nationalism alltid sammankopplades med Franko. Sista kvällen spenderade vi med att undersöka spanska seder på Youtube och Rafa berättade bland annat om ritualerna kring Semaña Santa, holy week, eller påsken och om tjurfäktning. Fantastiskt fascinerande. Självklart missade jag och Josefin påskfirandet med bara någon vecka. Men det är något jag måste åka hit och uppleva.
Varje år inför påsk åkte Rafa hem till sin lilla by och förberedde sig för det heliga firandet som i princip består av massor, verkligen massor, av processioner genom staden. Processionerna skiljer sig åt beroende på vilken stad man bor i, men de har gemensamt att de medverkande ofta bär på stora skulpturer av Jesus eller jungfru Maria. Statyerna väger flera ton och bärs av ett trettiotal män på nacken. Det är verkligen supersvårt att förklara. Men klippen nedan ger en bild av vad som föregår. Det är, som svensk, helt omöjligt att föreställa sig hur viktigt det religiösa firandet är. Då och då stoppar tydligen processionen och kvinnor gråter över hur vackert det är. (Det är också helt sjukt att de ser ut som Klu Klux Klan, men det är inte överhuvudtaget relaterat till rasism utan till den spanska inkvisitionen. Under inkvisitionen tvingades nämligen de som dömdes för kätteri klä sig i en strutformad hatt så att alla skulle känna igen kättaren. Jag har förstått det som att det idag relateras till någon slags förlåtelse för vad som hände under inkvisitionen.)
Efter det berättade han en massa om tjurfäktning. Det har alltid fascinerat mig. Men nu har jag stenkoll. Jag orkar faktiskt inte berätta hela historien här. Men. Jag lovar att berätta när jag kommer hem om någon frågar. Det ligger i alla fall mer bakom än bara att vifta med en röd duk och sedan döda en tjur. Jag längtar verkligen till jag får se en fight själv.
Irina Bernebring Journiette 