Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Category: Tankar och Ord

Krigets första offer är…?

Sanningen. Skriver Phillip Knightley. Och som journalist och freds- och konfliktvetare vet man att så kan vara fallet. I krigstider och under en konflikt får sanningen ofta ge vika för propaganda, demonisering och ryktesspridning. Men krig har fler viktiga offer, alla tänker jag inte nämna här. Men en sak jag funderat på att skriva en artikel länge om är de våldtagna kvinnorna. Krigens första offer – de våldtagna kvinnorna skriver DN i dag.

“Namnen är många, berättelserna plågsamma. Mina anteckningsböcker från Afrikas många konflikthärdar är fulla av kvinnor som vittnat om våldsamma sexuella övergrepp. Bakheita i östra Tchad. Nioåriga Hawa i Liberia. Nyabinthu, Janice, Veneranda, Masumbuko, Venansi, Odette, Anita, Agatha, Venasiya och Rebecca i östra Demokratiska Republiken Kongo.”

Inleder Anna Koblanc sin  artikel. Den är välskriven, det är den. Men, det är ingen nyhet. Våldtäkt som krigsföring har “alltid” varit en viktig del för motståndaren. Redan under de tidiga krigen på balkan rapporterades det om systematiska våldtäkter av både kvinnor och män. 2004 rapporterade bland annat Amnesty International om våldtäkter i Colombia.

“Offren blir straffade om och om igen, först utsätts de för övergrepp, sedan förskjuts de av sina familjer, de förödmjukas i det juridiska systemet, förvägras medicinsk vård och får sällan uppleva att förövarna ställs inför rätta”

Skriver dåvarande pressekreteraren Elisabeth Löfgren här. Vad hon syftar till är inte endast den direkta våldshandling som våldtäkten innebär utan också dess efterföljder. Förutom de som Elisabeth Löfgren lyfter fram är förtunnande av blodslinjen en viktigt syfte för våltäktsmannen i krig, speciellt vid etniska konflikter. Att förgripa sig på kvinnan som också ofta symboliserar privatlivet och familjen borta från krigsfälten och det civila samhället innebär också att de indirekt förgriper sig på motståndarens familjeära och vanhedrar inte bara kvinnan utan också den man som inte kan skydda sin kvinna.

En kort tanke. Ingen nyhet för många. Verklighet för ännu fler. Krigets första offer är alltid mänskligheten.

Flytta.

Idag sa jag upp min lägenhet.

Spännande
Skrämmande
Osäkert
Otryggt
Omvälvande
Nystart

En lång, lång, lång dag.

Kom nyss innanför dörren. Gick hemifrån vid 08.30 och gick upp vid 06.45. Jag är trött. Så otroligt trött. Men, ska jobba snart, och nu måste jag skriva en artikel. Så det är bara att bita ihop. Det har varit en lång dag, men en otroligt bra eftermiddag. Gick hem till konstnären Bo Edvardsson och intervjuade honom om hans konst. Färgglada målningar och skisser målade på alla sorters udda underlag. En gammal skärbräda, en bortglömt plastbord som någon kastat, kartonger.

“Mina målningar är liv”, sa Bo, när jag frågade honom om vad hans konst betyder. Vi satt vid köksbordet och drack te. Han visade mig en bild på ett verk, en målad låda, med ett huvud på toppen täckt av en mask. “Den är läskig”, sa jag försiktigt.
“Den knarrar”, sa han, “den står i fönstret”. Och där såg jag den, i fönstret ut mot gatan och spanar ut över området. “Den kanske knarrar på grund av myrorna”. (En myra hade tidigare smugit sig förbi i köket, men vi konstaterade att det lätt blir så när man bor på bottenvåningen med uteplats) “Nej”, svarade Bo och såg mig djupt i ögonen. “Den knarrar för att jag har gett den liv”. Han log, och jag förstod precis vad han menade.

Bo ger sina målningar liv, färgerna ger dem rörelse. Intervjun gav mig energi. Vi pratade om allt, kanske kom vi för nära. Men jag tyckte om Bo, jag tycker om Bo. Idag skaffade jag en ny intressant vän. Och nu känns det inte alls lika jobbigt att veta att jag måste skriva ihop en artikel om LU-hubben som inte vill krypa ner i fingrarna oavsett hur mycket jag gnuggar geniknölarna och att jag strax måste gå ut och jobba och vara social. Att jag inte kommer att komma hem förrän vid två, i säng förrän vid tre och måste gå upp klockan 06.45. Det är OK. Jag är lycklig.