Irina Bernebring Journiette

Burma nu. Adjö. Återkommer den 4/12 om jag inte lyckas hitta ett internetcafé i djungeln.

Dit ska jag imorgon. Klockan åtta avgår färden till St Petersburg. Kaviar och vodka för hela slanten. Haha, och det bästa är att valutan är hm. låg? Så man får en massa pengar. 12 000 rubel i bakfickan låter inte helt fel.

Nu kändes det lite som jag ljög. Jag reser nog ganska ofta ändå. Hittade ett kort där vi skrivit ner alla länder/platser/städer jag besökt de senaste 14 åren.

(Norge, Danmark, räknas knappt då jag flitigt rest över gränserna i Norden hela min livstid och nästan är född i norge) Prag, London (3), Paris, Tunisien, Kreta, Cypern, Guatemala, Puerto Rico, Aruba, Colombia, Mexico, Marocco, Luxemborg, Öst-Väst Tyskland, Bryssel, Panama, Lanzarote, Teneriffe, Costa Rica, Italien (5) – Rom (2) – Venedig, Toscana/Florens, Rest längst italienska rivieran från Ventimiglia via Genova till Portofino, Fanska rivieran, Spanien, Nordpolen (Svalbard – Longyearbyen och Barentsburg), Holland, Egypten, Thailand, Island (2), New York (2), Litauen, Monaco, Portugal, Serbien, Rumänien, Slovakien, Wien, Grönland.

Planerade resor i år: St: Petersburg, Thailand, Burma, Laos + (Hemlig destination)

Jag reser. Inte mycket. Men ibland när jag har råd och tid unnar jag mig en tripp någonstans. Min nästa resa bär av till St: Petersburg. Processen gick till något såhär:

Mamma — SAS rear ut biljetter. Det kommer att bli superbilligt. Det är två för samma pris som en.

Jag — Ja, jag har alltid velat åka till Ryssland. Vi slår till.

Mamma bokar. Reflektion. “Vi måste ha hotell.”

Jag — Ja, men det löser vi.

Slutsats: Hotell är inte billigt i St: Petersburg. Men vi lyckas hitta boende till ett relativt billigt pris. Reflektion. “Okej så det blir lite dyrare än vi tänkt, men vi har ju inte varit i Ryssland tidigare.”

På jakt efter sevärdheter råkar vi snubbla in på en hemsida om nya regler och lagar. “Behöver vi visum?” Nej, svarar mammas vännina som bott i Ryssland. Nej, svarar någon här och någon där. Ja, svarar de på ryska ambassaden. Kostar 500 kronor per person. Måste lämnas in inperson, men det går att göra i Köpenhamn. Biljett för två t/r CPH = 280 kronor. Turist Voucher och bekräftelse om bokning från hotellet = 460 kronor. Telefonsamtal till Ryssland = 47 kronor. Reflektion. “Okej, lite extra utgifter, men det löser vi.”

Anländer till ambassaden, tidig morgon. Mamma ska jobba, är trött.

Ryskt säkerhetspolis, tänk KBG med senapsgul sammetskavaj på kacklig engelska. — Do you have an appointment?

Mamma — No were just here to drop of our papers. We are applying for a visa.

Polisen — Niet, you neeaaad aaain appooiintieeemiennt.

Jag — What? We have all our papers.

Polisen — Niet, you will haift to call. Maiiike apooiiintimieent.

Och så fortsatte det. Telefonnummret funkade inte. Vi blev hårt dissade på ryska. Men tillslut efter hjälp från en äldre herre som berättade hur “systemet” fungerade fick vi gå in och boka tid. Mamma åkte hem. Jag hängde kvar i Köpenhamn. Gick upp och masade mig, trött och blöt till ambassaden.

10 minuter tog det att lämna in papperna. En vecka senare har jag fått våra visum. 140 kronor till. Lite dyrare än det blev från början. Men oj vad man lär sig. Ibland är det svårt att resa. Men det är lika roligt ändå.

Det ør førændring i luften. Det mærks. Spænningen stiger. I morgon infør sjælvstyret på Grønland. Dansk kolonianmakt ær førbi (næstan). Grønlændska blir det officiella språket och det grønlændska folket återtar sitt land. Det ær intressant att vara hær. Att lyssna på allas farhågor och førvæntningar. Det firas konstant, tre dagars firande inleddes igår. I dag håller det på før fullt, trots att regnet æser ner utanfør. Det gør ingenting, folket ær lyckligt.

Jag har ænnu inte upplevt allt det negativa som mamma berættar om. Men jag har varit hær i snart lite mer æn en vecka. Hon har varit hær i snart lite mer æn tre månader. Jag reagerar i stællet på alla små ting. Som att folk alltid ler tillbaka till en och att man kan vinna 200 dkk i presentkort på Brugsen om man ler mot en journalist. Det ær roligt. En annan rolig sak ær att det tycks finnas oændligt med bilar hær i Nuuk, men bara 16 000 invånare, 3 busslinjer och 5 gator som tar dig runt hela staden. En mindre rolig sak ær all smuts. Det som gøms i snø kommer upp i tø och så ær verkligen fallet hær. Allt mæjligt skræp ligger slængt i diken. Men så fort man kommer upp i fjællen førændras allt. Efter 15 minuters busstur eller cirka en timmes promenad (tack vare alla berg, backar och kullar som måste klættras uppfør, nerfør, øver eller runt) kan man ta sig till en helt annan værld. Inga mænniskor, bara tystnad. Hærom dagen åkte vi på tur in i Isfjorden – bilder kommer nær jag kommer hem. Det var slående vackert. Mæktiga isberg som reser sig genom dimman ur ett djupblått hav. Det enda som hørs ær vattnets porlande.

Nu måste jag gå før biblioteket stænger. Jag ær fortfarande førstummad øver scenografin hær och hur vackert allting ær. Kan inte hitta ord att formulera alltets skønhet. Jag ær lite i extas. Lite så dær underbart førvirrad nær kreativiteten vill bryta sig ut men den inte vet hur. Æsch, nu svamlar jag. Jag lovar att jag ska uppdatera med något lite mer konkret nær jag funnit mina ord. I morgon ska jag fira nationaldag och sjælvstyrelse – vi får se hur allt utvecklar sig.

Det ær kaos nær jag stiger av planet. Kaos. 225 mænniskor kliver av ett plan och trængs på en 25 m2 stor yta. Nær går mitt plan vidare frågar jag någon i min førvirring. Snart svarar en svarthårig flygværdinna. Vadå, snart? tænker jag. Snart kan man væl inte svara. Ær det ingen tid? Hinner jag handla?, frågan slinter ur munnen på mig innan jag tænker till. Vilken idiot jag ær. Vill jag verkligen trænga mig in i den lilla taxfree butiken som består av 5 hyllor och dær 73 procent av de andra flygresenærerna trængt sig in?. Ja, svarar den unga kvinnan, som tillskillnad från majoriteten av de som jobbar hær ær grønlændsk. Så, jag trænger mig in i butiken med ryggsæcken hængande på magen. “Vilken jævla turist jag ser ut som, alla fattar ju att jag inte kommer hær ifrån” Jag hugger tag i två flaskor vin och den limpa cigaretter jag fått bestællning på och glider in i køn. Bara 4 personer framfør. På två minuter væxer køn bakom mig till ett vidunder fyllt att alkoholsugna grønlænningar och danskar. Jag slænger upp varorna på bandet. Pip, pip, pip låter det sedan blinkar priset i stora grøna bokstæver. “Det ær billigt att handla på flygplatsen” Mammas ord viner færbi i huvudet nær priset glider upp. 431 dkk kronor. 431, før två flaskor vin och en limpa cigaretter? Kortet åker fram, jag betalar snabbt. Får inte missa mitt plan. Halvjoggar de tre meter från affæren ut genom någonslags svængdørr från terminal två till terminal ett. “Ær flygplatsen stor?” Frågade jag en kvinnan någonstans under inflygningen. “Ja”, svarade hon. Nu står jag hær, stressad som fan. Rædd att missa planet och få bo sjælv på någon tundra och inser att flygplatsen bara har två gater. Att jag redan ær vid rætt gate, att mitt plan bara rymmer 30 passagerare, att mitt plan går om en timme och att jag handlat två vinflaskor før 129 respektive 89 dkk kronor styck. I svenska 192 och 132 kronor. Absurt. Vadå billigt, kunde ju tagit med vin hemifrån.

Klockan ær 11.55 nær det pyttelilla planet lyfter mot Nuuk. Vi sitter ganska trångt vi 30 passagerare som søkt oss hit i dag. Først landar planet i Nuuk, sedan vidare mot “Nassasuaqu” och sedan vidare igen. Træffar en trevlig man som ska jobba två månader på en væderstation. Flyger sista biten med helikopter. Det ær helt øde. Spænnande tycker han, som var hær førra året också och då svor att han aldrig skulle tillbaka. “Ha” sa han, “De ringde och då kunde jag inte sæga nej, vet inte varfør”. Spænnande tycker han, isolering påstår jag och næmner iførbifarten att det låter som upplægget till en dålig psykologisk triller/skræckfilm. Fem personer mitt ute i ingenstans i två månader. Vi skrattar. Det ær trevligt. (Parantes, nu sitter det någon bredvid mig på biblioteket och kollar porr, trots att det tydligt står att det ær førbjudet, jag dør) Tillbaka till gårdagen. Vi har trevligt, det lugnar mig under min vilda flygtur. Jag ljuger och sæger att jag inte ær rædd. Men det ær jag, rædd att motorn ska tystna och att vi ska falla ner från himlen i ett stort røtt brak. Sen, somnar jag och vaknar nær planet slår i marken. Nær jag sæger slår, menar jag slår. Det slog och sedan hoppade vi lite, sen var vi framme. Sen stod mamma dær och vinkade och vi kramades och jag var lycklig. Sen åkte vi buss, 10 minuter tog det från flyplatsen till mammas lægenhet. Den ligger i block 3, så heter husen hær. De som danskarna byggde under bostadsbristen på 60-talet. Block 1-9 finns. Hær bor grønlænningarna. I de fina nybyggda husen vid kolonihamnen, dær bor danskarna och de rika. Mamma berættar, mycket och længe. Jag minns vad mannen på flygplatsen i Kangerlassauq berættade. “Var tredje barn på grønland svælter”.

Klockan ær fyra nær jag och mamma ger oss ut på vårt færsta æventyr. Vi betar fort och sækert av seværdheter i Nuuk. Med bara 16 000 invånare kan ni førestælla er hur litet hær ær. Tankar på alkoholism, incest, dansk kolonialism flyger genom skallen på mig nær vi strosar genom staden. Ændå lycka, hopp, men, mamma sæger att førsta intrycket snart gløms bort. Att hon gått igenom samma faser som mig. Jag som sæger att grønlændarna tycks vara ett øppet och glatt folk, trots allt. Mamma ler sådær som vuxna ældre visa mænniskor ler nær de vet något som man sjælv inte vet. “Man kan tro det ja” Sæger hon. Fyra fyllon ropar efter oss. Punkt.