Irina Bernebring Journiette

”Jag ska till Burma och skriva om hur kvinnor har det.” Det var min tanke när jag bokade flygbiljetten till Thailand. Jag tar reda på lite statistik, intervjuar kvinnor. That’s it. Jag frågar vad de tycker om den politiska situationen, om de känner sig förtryckta, undersöker vilken roll de har i samhället. Redan innan jag lyckades lura till mig ett visum på den burmesiska ambassaden i Bangkok förstod jag att jag tagit mig vatten överhuvudet. Som Naw San, medlem i Student Youth Congress of Burma, en paraplyorganisation för ungdoms och studentorganisationer i Burma berättade: ”Lidandet för oss burmeser är det samma. Oavsett vilken etnisk grupp du tillhör och vilken utbildning du har är Burma ett fängelse för alla.” Burma är ett fängelse för alla, kvinnor som män. Det var bara för mig att tänka om. Situationen i burma är ingen där uttalat kvinnor far illa utan där alla som inte okritiskt följer regimen far illa.

Jag tänkte om, bokade flygbiljetten vidare till Burma och bestämde resrutt. Planerade rutt efter vilka vägar som det var tillåtet för turister att åka på och vilka ställen som var förbjudna. Med förbjudna menas ställen där det finns slavarbete, där saker händer som turister inte får se. Jag frågade Robert, exilburmes i Bangkok, som sålde biljetten om han tyckte det var intressant att se den nya huvudstaden Naypyidaw som byggdes och blev huvudstad under 2006. ”Djungelstaden” frågade han, skrattade och fortsatt: ”Där bor bara apor. Vissa har gröna kläder men alla är apor.”

Jag växlade dollar, den enda valutan som det går att växla till sig den lokala valutan kyat på svarta marknaden med. Men bara nya dollar, inte skrynkliga, använda. De accepteras inte av den burmesiska riksbanken, därför tar inga handlare heller emot den. Funderade ut hur mycket pengar som behövs för vistelsen, exakt, för ingenstans i Burma finns det en uttagsautomat. En gång hörde jag ryktas om en, det var en taxichaufför som berättade att han visste ett ställe där man kunde använda plastkort för att få pengar. Fantastiskt konstigt, tyckte han och släppte av mig från sin vita taxibil anpassad för vänstertrafik trots att det varit högertrafik i landet sedan 1948.

Tydligen ska de felstyrda bilarna bero på att man mest importerar gammalt skrot från Thailand. Att överhuvudtaget äga en bil är lyx, i de mindre städerna sker de huvudsakliga transporterna med häst och vagn, cykel eller till fots. Trots det är trafikdödligheten näst högst i Asien, endast Thailand med sina miljoner bilförare har mer otur i trafiken. Men hur många som förolyckas i trafiken i Burma är det nog inte någon som vet, det är till och med svårt att få tag på tydliga siffror om hur många människor som bor i landet. ”Någonstans mellan 50 och 60 miljoner” sa en lärare jag delade Taxi med i Yangon. Hon undervisade i geografi, var Sverige låg visste hon inte riktigt.

Isoleringen från omvärlden var total. Censuren helt otrolig. Juntans stolthet ”The New Light of Myanmar” handlade inte om annat än officiella statbesök. Men sen hamnade också Burma på 171 plats, av 175, på pressfrihetsindexet i klass med Iran, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea. Det skämtades lokalt om att till och med fotbollsresultaten censurerades om det gick dåligt för landslaget. En dag i Yangoon kom en brittisk kvinna inspringande på vandrarhemmet och berättade att det fanns flera skadade i hamnen, en passagerarbåt hade krockat med en oljetanker. Men nyheten försvann. Händelsen suddades bort av storebror.

Storebror som hade koll på allt, som såg till att ingen fotograferade Aung San Suu Kyis hus eller ett universitet, att ingen kom ut på internet och kunde berätta om vad som händer i landet, som vallade runt oss dumma ”turister” i områden där det var fridfullt och vackert och där människorna inte visste att det bara någon timme bort pågick ett krig. Storebror som förtryckt människorna till den grad att de själva inte inser sitt förtryck. Storebror som förbjudit befolkningen att prata politik eller kritisera regimen och som inte tvekar att fängsla den som opponerar sig statsmakten.

Det ar varmt. Internet uppkoppling knackig. Jag svettas, det gor alla andra med. Inatt stal en man flakten Amerikansk tjuv. Vi har haften tendens att slaviskt folja Lonely Planets, som alla andra turister. Men allt ar bra, spannande. Idag gar bussen till Bagan. Tempelstad. Over 2000 tempel. Livet har ar sa annorlunda. Bara en timme fran BKK med flyg men en helt annan varld. For det forsta ar jag numera (nastan) miljonar. Pengarna, Kyat, ar i princip inget varda. Bussbiljetten idag kostar 18 000. Inte daligt, ungefar 19 us dollar.

Men som vi konstaterde innan ar allt som har med Burma att gora udda. Folk ar trevliga, pratsamma, men ingen pratar egentligen om nagon ting. Laste tidningen pa flyget hit. 15 sidor lang. Handlade om premiarministern, generalens, besok i Sri Lanka. Hela ettan var bara presentation, titel efter titel pa alla medfoljande generaler som akte ett speciellt plan. Helt absurt. Annu mer udda ar prissattningen, inatt bodde vid for 5 us dollar var. Runt hornet ligger hotell dar det kostar 300 us dollar for en natt. Man blir helt forvirrad. Det sags att mycket i Yangoon ar forstort efter Nargis. Storsta skillnaden sags vara att traden ar borta. Det ar inte sant, vaxtligheten ar pataglig. Djungelkanslan maximal. 

Folket har ar ocksa mycket annorlunda fran i Thailand. Det finns atta folkslag och nar man tittar sig omkring ser man allt fran manniskor som ser hur som indier, kineser, mongoler. Det ar en harlig blandning.

An sa lange har jag inte sett sa mycket militarer. Men tydligen sa ar bussresan idag sa lang, minst 15 timmar, for att det langst vagen ar tva pass/visa stopp – MINST. Sa, vi lar val marka det snart.
Nu ska jag ga och svettas ihjal i min Longyi pa hotellets lilla altan. Har ar sa varmt sa ni anar inte och AC ar det inte tal om. Jag hade en flakt vid min bank/sang inatt, men den stal en dum amerikanare som namnt ovan.
Haha, nar jag och mamma gick pa promenad innan sa vi varldens smalaste tupp. Det ar sa roligt, over allt springer massa tuppar och gal. Och inatt nar vi skulle sova sa helt plotsliogt, runt 00.10, borjade det tuta overallt och hundar i omradet ylde. Vi har fortfarande inte forstatt varfor.
En annan helt galen grej ar hur bra engelska alla har pratar. Till och med sma barn. Vilken skillnad fran Thailand. Och alla vill prata med en hela tiden. En brittisk kvinna papekade att det ar pa grund av bristen av kommunikation med utsidan. De vill veta allt om oss turister, men man ska akta sig for att prata for lange med folk.
En annan skum sak ar att tydligen blir alla turister forfoljda av statliga spioner minst en gang. Jag har inte markt att vi blivit det an. Men det stod i var harliga bok att manga turister inte ens marker det.
Ett tips till den som funderar pa att aka hit dock, som vi fick lite for sent ar att hyra en egen “taxi” med chauffor. Kostar 50 us dollar for tio dagar. Inte daligt, men tyvarr inte inraknat i var plan. Bilder kommer nasta gang jag hittar ett stallet med internetuppkolling och bypasserade proxyservrar.

Off pa aventyr — Irina

I Burma fungerade inte internet. “Under goverment control”. Aven om personalen med flinka fingar pa hotellen kunda bypassa proxyservrar bra nog for att internetberoende turister skulle kunna kolla utlandska mejlkonton fanns det inga magiska formler for att kunna publicera ett blogginlagg. Istallet kommer det nu, da och da, dyka upp fragment av tankar som jag hittar nerklottrade lite overallt.

Welcome to the Djungel… Nastan. Mae Sot nu. Visum fixat. Burma pa andra sidan gransen. Flygtid BKK-Yangoon 1.15 min. Spannande. Aventyret narmar sig. Reserutt = Yangoon – Mandalay – Bagan – Inle Lake.

Basta kommentaren hitintills.

Jag (till Robert fran Burma i BKK) : Tycker du vi ska aka till Nay Pyi Taw (huvudstaden).
Robert : Djungelstaden? Dar bor bara apor. Vissa har grona klader men alla ar apor.

Nu blir jag disconnectad. Imorgon borjar allvaret. Tills nasta gang.