Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Category: Allmänt

I dare you.

Jag har funnit en konstig sajt. Eller, jag läste om den på Wired, där jag hittar det mesta av informationen som rör mitt tekniska vetande.

http://chatroulette.com/

Jag har öppnat länken. Men jag vågar inte riktigt klicka mig fram. “Play”. Klicka på play och du kopplas upp mot en random människa någon annanstans i världen och ni kan prata om vad som helst?

Think of Chatroulette as a gigantic dinner party, only there’s no need to awkwardly excuse yourself when you’re bored with chatting with a fellow guest. If your Chatroulette partner is droning on about his pet ferret or his fancy hat collection,* Next him! Warning: At some point you will, too, be Nexted. It happens to the best of us. It may hurt your feelings.

Skriver Katie Baker på Wired och sammanfattar det så fint. Men det känns ändå läskigt. Jag vet inte om jag vågar trycka på play.

Återkomsten

Jag har inte riktigt tid att blogga. Skriver på mina reportage från Burma. Det är tungt. Mycket tungt. Men snart så. Har precis skickat iväg ett mejl till min redigeringsguru (aka Alfred), som ska försöka förklara för mig varför min text inte linjerar i InDesign. Och nu fick jag helt plötsligt bråttom. Om 90 minuter ska jag vara hemma hos Loulou med Joanna och Lisette och dricka vin och prata om alla våra äventyr. Loulou har byggt barnhem i Ghana, jag har letat berättelser i Burma och Joanna och Lisette har levt livet i New York.

10 veckor.

“Det är helt jävla sjukt”, stod det i ett sms jag slängde iväg till Matilda. Det är helt galet. 10 veckor har gått. 50 arbetsdagar. 400 timmar. Och nu är min tid som praktikant på Sydsvenskan slut. Nu är det dags för nästa steg. Burma om två dagar.

(Idag åker Loulou till Ghana för volontärjobb, följ hennes resa på http://louisedemartignac.blogg.se/)

Världens sämsta jobb?

Läste en artikel på Svd om en tjej som fått cirka 17 kronor betalt i timmen för ett jobb som telefonförsäljare. Det påminner om när jag jobbade fyra veckor på ett företag som ligger på Prästgatan i Helsingborg och sålde Tele 2. “Säg att de har samma nät för mobilt bredband som telia” “Då tror alla att vi är bäst, fast alla vet att 3s mobila nät är bäst”. När jag slutade fick jag runt 4 000 kronor för 4 veckors heltidsarbete. Inget betalt för den första veckan, “det var provjobb”, sedan “du får inte ut något av det du säljer de första tre månaderna” “det är en garanti för att folk inte ska tjäna en massa pengar och sluta”. Snack. Telefonförsäljare måste vara världens sämsta jobb någonsin. Och jag har jobbat som det. 25 kronor i timmen tjänade jag under min karriär. Den dog snabbt. Idag, har jag världens bästa jobb.

Söndagens “To Do list”

PM

Statement of Purpose

Ansökan universitet

Studyplan 4 st + 3 UC

Ring Studievägledare och fråga frågorna

Berättelsens aktörer

Uppgift 1 litt.vet.

Skriv ut kvitto – bokföring

Peripetin i Medea

Avklarade = 2

= Ångest.

Stress?

Haha. Jag skickade nyss ut ett mejl och bestämmde datum och tid för ett möte. Men, jag glömde skriva plats. Är det ett tecken på stress kanske? Nu ska jag packa. Jag är från morgondagen så kallad “Veckopendlare”. Spännande.

Sushi?

Forresten, alla restauranger serverar sushi. Det at lite roligt. Borscht ar svart att hitta. Men en “philadelphia roll” gar att bestalla overallt. Globalisering och internationalisering i sitt esse.

Förtydligande.

Ställt = Framskjutet till nästa nr.

90-talister, vart är ni?

Mitt 90-tals reportage blev ställt. Lite tråkigt, känns alltid lite som en failure att inte få publicera texter när det var tänkt. Men nu kommer det att bli mycket bättre än innan i alla fall.  Jag behöver fler 90-talister som ska börja läsa i Lund. Kom hit så jag kan studera er och parodiera er.

Typiskt.

Jag hatar att åka tåg. Det är något av det tråkigaste jag vet. Idag skulle jag vara i Lund vid nio. Vilket innebar att jag var tvungen att gå upp ap-tidigt, runt halv 7 för att kunna ta bussen vid halv åtta och sedan sätta mig på ett tåg. Och så sitter jag där och glor hela vägen till Lund. Och tradar. Och tittar ut genom fönstret på regnet. Sen när jag ska gå av. Vem har inte suttit bakom mig hela tiden? Jo, Mormor och Morfar. Helt galet. Som jag tänkte ringa imorse. Men som jag inte gjorde. Inte bara att jag kunde haft sällskap hela tågresan, jag kunde också sluppit åka grinig buss klockan 07.22. Är det inte… Typiskt?