Det har ösregnat här hela dagen, tunga droppar utan avbrott. Jag håller mig inne. Skriver packningslistor. Snart bär det av till Irvine/Los Angeles. Där regnar det nästan aldrig. Jag kommer att sakna regnet. Sakna min soffa. Sakna min balkong. Sakna vinkvällar med vänner. Jag börjar äntligen förstå att jag snart åker. Det är skrämmande, lite läskigt. Men samtidigt ser jag fram emot de nya äventyr och utmaningar som väntar.
Jag har ännu bara jobbat på dagstidningar men att ta steget in i och testa på kvällstidningsbranschen är definitivt något jag vill göra innan jag slår mig till ro på en och samma arbetsplats. Jag har en väninna som jobbar på Kvällsposten/Epxressen och hon får de mest galna och roliga skrivuppdrag jag någonsin hört talas om. Exempelvis spenderade vi i höstas en natt på Grand i Helsingborg för att undersöka om det spökade. Igår vikarierade hon för den lille havefrun i Köpenhamn. Läs här.
Jag har aldrig spelat mycket tv-spel. Men som en del av 80-talsgenerationen känner jag att tv-spel ändå har präglat min syn på och mitt förhållande till omvärlden. I dag sitter jag på jobb och inser att jag tolkar mitt varande i någonslags Super Mario-terminologi. Jag springer igenom en het, brännande värld. Smått mystisk, fylld med fallgropar och bonusrundor. Allt för att samla på mig erfarenhetspoäng och pengar. Ju mer pengar jag har ju högre jag hamnar på karriärstegen.
Jag har tidigare gnällt över hur dålig jag är på att publicera bilder. Nu har jag tagit ett aktivt mitt-i-natten-beslut och skaffat mig en photostream via Flickr. Kan inte lova att jag kommer att lyckas uppdatera kontinuerligt. Men det är i alla fall ambitionen. Jag dokumenterar min verklighet här.
Jag njöt av ledighet men tristessen smög sig på. Nu ska den botas. På måndag börjar en ny arbetsvecka på Ystad Allehanda. Ny arbetsvecka, nya utmaningar. Jag ska inte låta mig förgås i vikarieträsket. Även om jag kände mig sämst sist måste jag ha presterat någorlunda eftersom de vill att jag ska komma tillbaka. Jag är nöjd med det. Tackar min korta, intensiva men fantastiska roliga skådespelarperiod för det. Nu ska jag se till att alla kommer ihåg vad jag heter. Haec satis sunt dicta nobis
Det är sommar. Jag lever meditativt sommarliv. Promenerar i solen, tränar, dricker smoothies och äter jordgubbar. Strax ska jag gå och simma i havet. Jag saknar lite mitt jobb, men, det är skönt att bara vara. Tiden går fort, snart åker jag.
Jag har inte bloggat på ett tag. Har haft besök från Spanien. Rafa som vi bodde hos i Granada kom hit med sin lillebror. Det var trevligt. Vi gick på Dallas. Det var svettigt och dekadent. Jag gillade det starkt. Rafa med bror åkte i lördags sedan dess har jag legat i dvala. Har inte haft någon energi att göra någonting. Imorgon är det måndag, då börjar verkligheten. Jag har skrivit en lång lista med saker att göra. Det känns bra. Produktivt.
Igår var en jobbig dag. På dagen. Men sedan hade jag en fantastisk kväll. Är så tacksam över att det är sommar och över att jag har så underbara vänner. Åkte hem med Helena efter jobb och hämtade badkläder. Mötte upp John och Thomas vid djuphavsbryggan pick-nickade och badade tills klockan var läggdags, cyklade hem till Helena och hade pyjamasparty. Reflekterade om livet, karriärer och framtidsplaner.
Jag är omgiven med människor men känner mig ensam. Kanske är jag bara trött. Kanske är jag bara extra känslig. Vem vet. Jag sitter tyst och knappar på mitt tangentbord och stirrar tomt på min skärm. Känner att arbetslusten är låg. Inte alls kul att komma som ny och stanna så pass kort tid att ingen tycker att man är värd att lära känna. Jag hinner inte ens komma ihåg alla namn eller hälsa på alla. Jag blir bara som ett blekt minne av “den där tjejen som var där när han/hon var sjuk”. Just nu suger vikarieträsket.
En ledig dag. Det var allt jag fick. Imorgon blir det jobb igen. Pendlar 2 timmar till Ystad för att arbeta på Ystad Allehanda.
Irina Bernebring Journiette 