Irina Bernebring Journiette

så börjar de flesta sagor. Eller? Jag ska skriva en saga, den ska lämnas in om 12 minuter. Kanske kan jag få lite uppskov. Men innan jag somnar inatt ska jag skriva en saga. Just nu är det ganska tomt på sagofrontsfantasierna. Hjärnan drar åt två håll: långt, långt borta i ett fjärran icke existerande land, eller här, inte alls långt borta men nära och modernt. Jag vet, jag gör det för svårt för mig själv. Men det är ju faktiskt så att med varje skönlitterärt ord blottar jag lite av min själ.

Det var en gång… ?

Hobosexual = motsatsen till metrosexuell. Alltså, att bry sig väldigt lite om sitt utseende.

Jantelagen

1. Du skall icke tro, att du är något.

2. Du skall icke tro, att du är lika god som vi.

3. Du skall icke tro, att du är klokare än vi.

4. Du skall icke tro, att du är bättre än vi.

5. Du skall icke tro, att du vet mer än vi.

6. Du skall icke tro, att du är förmer än vi.

7. Du skall icke tro, att du duger något till.

8. Du skall icke skratta åt oss.

9. Du skall icke tro, att någon bryr sig om dig.

10. Du skall icke tro, att du kan lära oss något.

Idag eller i dag?

Vilka dilemma jag tampas med dagligen.

Oscar Hedins dokumentär om homosexualitet i en hederskultur är spännande. Se, nu!

Vilken dag. Idag brann det i min lägenhet. Ohyggligt läskigt. Jag mindes precis vad jag inte skulle göra när det brann på spisen. 1) Släck inte med vatten, 2) släck inte med luft. Men för guds skulle kunde jag inte komma på vad man skulle göra. Så jag ställde kastrullen på balkongen och där brann elden ut och så fick den trevliga kvinnan på 112 lugna mig. Men, vilken ångest. Tänk om allt hade brunnit ner. Varför har jag ingen brandsläckare? Varför pep inte brandvarnaren? Om elden hade spridit sig, vad hade jag gjort då? Jag hade ju tagit alla foton (det har jag bestämt sedan tidigare, slängt ner allt i en av de blåa IKEA kassarna som finns på toaletten) men, vad skulle jag gjort med alla andra människor i huset? Skulle jag knackat på hos alla och sagt, “förresten, det brinner i min lägenhet”. “Hela huset kommer att brinna ner, trevligt att träffas”. ?

Det är fredag. Ring en vän ploppar upp i skallen. Ajdå. Knappar frenetiskt igenom telefonboken på mobilen. Och då, slår det mig, överrumplar mig. Jag kastar telefonen ifrån mig med en viss avsky. Ingen (relativt sett) som är värd att ringa befinner sig i Svea rige. Halva familjen är i Wien. 2 vänninor i New york. En i Seattle. En i Brighton. En på väg till Gran Canaria, en annan snart i Ghana. En pappa i Danmark. Jag hör rykten om bekanta som gett upp höstsverige för Bali. Vintermörker för Australiens västkust. Okej, jag ska inte klaga. Men var är ni alla när jag behöver dricka vin på en balkon och prata sommarminnen? Och är det någon som hade tänkt komma hem snart eller? Knappast. Livet har tagit fart på annan ort medan jag sitter här och häckar. Okej, jag ska inte klaga. Världens bästa jobb. Men, varför är inte jag ute i världen och upptäcker nya fågelarter eller utforskar manligheten i staden som kallas det stora äpplet. Okej, jag ska inte klaga. Jag ska gå hem och dricka vinet som jag vann i vinlotteriet och titta på en karta över Burma och planera min egen flykt. Adjöss.