Irina Bernebring Journiette

Igen. Dessa spanska översättningar får mig att vrida mig på golvet av skrattanfall. När vi var i Granada och Rafa ville jämföra Spanien med Sverige wikipediade han Sverige. Sedan tillbringade han en lång stund med att humma och hoa och jämföra siffror med Sverige och Spanien. Sverige vann tydligen på de flesta plan. Högst BNP, högre på HDI eller IDH (som det heter på spanska). Sen kom Rafa på att han ville fråga vad vi tyckte om kungen, vår svenska kung. Carlos Gustavo. Ja. Det är sant. I Spanien har de översatt hans namn. Här heter vår svenska kung Karl Gustav inte Karl Gustav utan Carlos Gustavo. Rafa tyckte att det var helt ok. Då frågade jag var han tyckte om att vi kallade den spanska kungen som tydligen heter Juan, för Johan. Det däremot. Det var en skymf mot det spanska hovet. Jag kunde inte ställa fler frågor sen. Jag var för upptagen med att försöka andas och inte kvävas av skrattet.

Turen mellan Sevilla och Cadiz gick smärtfritt. Vårt nya hostel är inte alls lika lyxigt som vårt förra. Här finns ingen pool på taket och inga paella eller tapas-kvällar. Däremot finns här en hel del intressanta människor. Här finns 40 sängplatser, max, men minst 16 anställda. De anställda gör däremot inget annat än att festa loss. Hela tiden. Gårkvällen spenderade en ”långsam resenär” (han har bott och arbetat här i tre år i väntan på att han ska komma på vart han ska resa härnäst) med att spela Cash och röka hasch i ”vardagsrummet” på bottenvåningen. Jag och Josefin kröp ner i soffan bredvid med en flaska vin, andades in söta ångor och drömde oss bort till en hippie-tid som sedan länge dött ut. Vi passar inte in här. Men vi passar in ändå.

Vi gillar Granada starkt. Resan hit var däremot mindre trevlig. Irritationsfaktorn hög. Föreställ dig följande. Du ska till Malmö från Helsingborg, tåget går via Stockholm. Men, nu kan vi i alla fall säga att vi har varit i Madrid två gånger. Här har vi checkat in hos vår nya host Rafa, som studerar till jurist här i Granada. Trevlig och snäll (och Spansk!). Men, lite minuspoäng för att han direkt när vi träffas frågar om Sverige existerar i verkligheten, alltså, är det säkert att Sverige finns på riktigt. “Det ligger ju sååååå långt borta”.

Jag och Josefin vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till spanjorernas skeva världsbild. Men. Ja. Nog sagt om det. Han berättade däremot att alla i Spanien läser engelska i åtta år. Åtta hela år och ändå är det omöjligt att kommunicera med majoriteten av dem. Han påpekade dock att undervisningen varje år börjar följande “I am, you are, he/she/it is”. Så, vi konstaterade gemensamt att kvalitén på engelskaundervisningen kanske inte är den bästa. Men utöver det är han fantastiskt rolig och har exakt likadan humor som Josefin och jag har. Han skrattar lika förvirrat åt ponnyn i källaren och har lovat att ta med oss på fest ikväll.

I lägenheten bor det också två andra unga killar men de håller sig mest för sig själva. Här är också en annan tjej från tyskland som couch-surfar. Hon är helt skum. Jag och Josefin börjar sakta men säkert inse att vi inte passar riktigt in bland den stereotype surfaren. Men det är ändå roligt. Exempelvis, i Alicante, kom det en polsk tjej förbi och skulle bo lite där vi bodde. Hon var så snål att hon hellre sov på flygplatsen hela natten än tog en taxi dit på morgonen för…. (håll i hatten!) fem hela euro.

Okej. Men tillbaka till nuet. Nu kommer det komiska med boendet. Alla vi fyra. Jag-Josefin-Rafa-Tyskan. Delar rum. Ett rum. Ett litet, litet rum. Där ligger vi och snarkar och det är lägerkänsla a la Hjälmsjövik över det hela och varenda gång någon rör sig knarrar det i hela rummet. Men, Josefin och jag gillar läget. Trångboddhet är inget problem, här är rent och fräscht och ikväll blir det samkväm innan vi beger oss vidare till Sevilla.

Förövrigt har vi konstaterat att det i Granada inte finns en massa tyskar, svenskar eller ryssar. Men, massor av amerikanare. Helt galet. Innan idag lyckades vi krocka in i samma duo flera gånger på Al Hambra och de skröt om hur de var i Granada idag, skulle till Paris imorgon och sedan vidare till någon ny Europeisk huvudstad på fredag. Då fällde Josefin världens bästa kommentar. “Att bara vara en dag någonstans är bara att se ett ställe, inte att uppleva det”.