Det jobbigaste att med att bo på Hostel…
… är att man kan hamna i samma rum med folk som snarkar. Fy.
Irina Bernebring Journiette
Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.
Category: Resor
2010/05/03
Det blåser på månen…
…och i Cadiz. Det blåser mer här än någon annanstans. Det är otroligt irriterande. Vi blåser bort. Alla har hela tiden pratat om att Cadiz ska vara en av de vackraste platserna i Spanien. Vi har bestämt oss för att inte hålla med.
2010/05/03
Sevilla – Cadiz
Turen mellan Sevilla och Cadiz gick smärtfritt. Vårt nya hostel är inte alls lika lyxigt som vårt förra. Här finns ingen pool på taket och inga paella eller tapas-kvällar. Däremot finns här en hel del intressanta människor. Här finns 40 sängplatser, max, men minst 16 anställda. De anställda gör däremot inget annat än att festa loss. Hela tiden. Gårkvällen spenderade en ”långsam resenär” (han har bott och arbetat här i tre år i väntan på att han ska komma på vart han ska resa härnäst) med att spela Cash och röka hasch i ”vardagsrummet” på bottenvåningen. Jag och Josefin kröp ner i soffan bredvid med en flaska vin, andades in söta ångor och drömde oss bort till en hippie-tid som sedan länge dött ut. Vi passar inte in här. Men vi passar in ändå.
2010/05/01
Sevilla – Världen är liten
Jag och Josefin teamade upp med två belgiska kvinnor och gjorde Sevilla osäkert. Fantastiskt roligt. Vi tillbringade kvällen med att bli underhållna av ett gäng pojkar, jag skulle dra mig för att kalla dem män, på svensexa. Det var roligt. Det var också roligt att jag var längst i hela staden och vid ett tillfälle blev tillfrågad om jag ville vara med på bild med någons kompis för att jag var den längsta person av kvinnligt kön han hade sett. Jag är 1.76 i strumplästen och 1.86 med skor. Så, antingen var han kraftigt desillusionerad, försökte sig på en dålig raggningsreplik eller bara från en mycket liten (eller kanske kort) värld. Enligt Lonely planet är däremot spanjorerna kortast i Europa.
Fram tills nu har vi lyckats undvika att stöta på andra svenskar. Speciellt i ”Andalucien” som alla Amerikanare säger när de refererar till Sevilla, Granada eller Cadiz. På väg hem från klubben i Sevilla, i en mörk gränd, runt 07.00 reflekterar jag däremot över en mötandes karaktärs slående längd. Min svensk-radar är utmärkt och visst, gränd-killen och två kompanjoner är från Sverige, någon stad i norr jag inte minns namnet på. Trevligt värre. Vi boandar över spansk idioti och sprudlar av nationalism i en timme innan det dyker upp en annan enslig karaktär på hemgång genom den trånga gränden. ”Fransk” säger ledaren i gränd-gänget. Men min svensk-radar piper igång. Och, tro det eller ej, ännu en förlorad svensk själ ger sig tillkänna. I en gränd, i Sevilla, klockan 08.00 står vi, sex borttappade och barfota och snart bakfulla svenskar och pratar om livets små mysterier. Det är väl allt en liten värld vi lever i.
2010/04/30
Bullfighting and Semaña Santa
Rafa, vår host i Granada kallade sig spansk nationalist och irriterade sig högljutt över hur spansk patriotisk och nationalism alltid sammankopplades med Franko. Sista kvällen spenderade vi med att undersöka spanska seder på Youtube och Rafa berättade bland annat om ritualerna kring Semaña Santa, holy week, eller påsken och om tjurfäktning. Fantastiskt fascinerande. Självklart missade jag och Josefin påskfirandet med bara någon vecka. Men det är något jag måste åka hit och uppleva.
Varje år inför påsk åkte Rafa hem till sin lilla by och förberedde sig för det heliga firandet som i princip består av massor, verkligen massor, av processioner genom staden. Processionerna skiljer sig åt beroende på vilken stad man bor i, men de har gemensamt att de medverkande ofta bär på stora skulpturer av Jesus eller jungfru Maria. Statyerna väger flera ton och bärs av ett trettiotal män på nacken. Det är verkligen supersvårt att förklara. Men klippen nedan ger en bild av vad som föregår. Det är, som svensk, helt omöjligt att föreställa sig hur viktigt det religiösa firandet är. Då och då stoppar tydligen processionen och kvinnor gråter över hur vackert det är. (Det är också helt sjukt att de ser ut som Klu Klux Klan, men det är inte överhuvudtaget relaterat till rasism utan till den spanska inkvisitionen. Under inkvisitionen tvingades nämligen de som dömdes för kätteri klä sig i en strutformad hatt så att alla skulle känna igen kättaren. Jag har förstått det som att det idag relateras till någon slags förlåtelse för vad som hände under inkvisitionen.)
Efter det berättade han en massa om tjurfäktning. Det har alltid fascinerat mig. Men nu har jag stenkoll. Jag orkar faktiskt inte berätta hela historien här. Men. Jag lovar att berätta när jag kommer hem om någon frågar. Det ligger i alla fall mer bakom än bara att vifta med en röd duk och sedan döda en tjur. Jag längtar verkligen till jag får se en fight själv.
Irina Bernebring Journiette 