Grønland vers 1.0

by Irina Bernebring Journiette

Det ær kaos nær jag stiger av planet. Kaos. 225 mænniskor kliver av ett plan och trængs på en 25 m2 stor yta. Nær går mitt plan vidare frågar jag någon i min førvirring. Snart svarar en svarthårig flygværdinna. Vadå, snart? tænker jag. Snart kan man væl inte svara. Ær det ingen tid? Hinner jag handla?, frågan slinter ur munnen på mig innan jag tænker till. Vilken idiot jag ær. Vill jag verkligen trænga mig in i den lilla taxfree butiken som består av 5 hyllor och dær 73 procent av de andra flygresenærerna trængt sig in?. Ja, svarar den unga kvinnan, som tillskillnad från majoriteten av de som jobbar hær ær grønlændsk. Så, jag trænger mig in i butiken med ryggsæcken hængande på magen. “Vilken jævla turist jag ser ut som, alla fattar ju att jag inte kommer hær ifrån” Jag hugger tag i två flaskor vin och den limpa cigaretter jag fått bestællning på och glider in i køn. Bara 4 personer framfør. På två minuter væxer køn bakom mig till ett vidunder fyllt att alkoholsugna grønlænningar och danskar. Jag slænger upp varorna på bandet. Pip, pip, pip låter det sedan blinkar priset i stora grøna bokstæver. “Det ær billigt att handla på flygplatsen” Mammas ord viner færbi i huvudet nær priset glider upp. 431 dkk kronor. 431, før två flaskor vin och en limpa cigaretter? Kortet åker fram, jag betalar snabbt. Får inte missa mitt plan. Halvjoggar de tre meter från affæren ut genom någonslags svængdørr från terminal två till terminal ett. “Ær flygplatsen stor?” Frågade jag en kvinnan någonstans under inflygningen. “Ja”, svarade hon. Nu står jag hær, stressad som fan. Rædd att missa planet och få bo sjælv på någon tundra och inser att flygplatsen bara har två gater. Att jag redan ær vid rætt gate, att mitt plan bara rymmer 30 passagerare, att mitt plan går om en timme och att jag handlat två vinflaskor før 129 respektive 89 dkk kronor styck. I svenska 192 och 132 kronor. Absurt. Vadå billigt, kunde ju tagit med vin hemifrån.

Klockan ær 11.55 nær det pyttelilla planet lyfter mot Nuuk. Vi sitter ganska trångt vi 30 passagerare som søkt oss hit i dag. Først landar planet i Nuuk, sedan vidare mot “Nassasuaqu” och sedan vidare igen. Træffar en trevlig man som ska jobba två månader på en væderstation. Flyger sista biten med helikopter. Det ær helt øde. Spænnande tycker han, som var hær førra året också och då svor att han aldrig skulle tillbaka. “Ha” sa han, “De ringde och då kunde jag inte sæga nej, vet inte varfør”. Spænnande tycker han, isolering påstår jag och næmner iførbifarten att det låter som upplægget till en dålig psykologisk triller/skræckfilm. Fem personer mitt ute i ingenstans i två månader. Vi skrattar. Det ær trevligt. (Parantes, nu sitter det någon bredvid mig på biblioteket och kollar porr, trots att det tydligt står att det ær førbjudet, jag dør) Tillbaka till gårdagen. Vi har trevligt, det lugnar mig under min vilda flygtur. Jag ljuger och sæger att jag inte ær rædd. Men det ær jag, rædd att motorn ska tystna och att vi ska falla ner från himlen i ett stort røtt brak. Sen, somnar jag och vaknar nær planet slår i marken. Nær jag sæger slår, menar jag slår. Det slog och sedan hoppade vi lite, sen var vi framme. Sen stod mamma dær och vinkade och vi kramades och jag var lycklig. Sen åkte vi buss, 10 minuter tog det från flyplatsen till mammas lægenhet. Den ligger i block 3, så heter husen hær. De som danskarna byggde under bostadsbristen på 60-talet. Block 1-9 finns. Hær bor grønlænningarna. I de fina nybyggda husen vid kolonihamnen, dær bor danskarna och de rika. Mamma berættar, mycket och længe. Jag minns vad mannen på flygplatsen i Kangerlassauq berættade. “Var tredje barn på grønland svælter”.

Klockan ær fyra nær jag och mamma ger oss ut på vårt færsta æventyr. Vi betar fort och sækert av seværdheter i Nuuk. Med bara 16 000 invånare kan ni førestælla er hur litet hær ær. Tankar på alkoholism, incest, dansk kolonialism flyger genom skallen på mig nær vi strosar genom staden. Ændå lycka, hopp, men, mamma sæger att førsta intrycket snart gløms bort. Att hon gått igenom samma faser som mig. Jag som sæger att grønlændarna tycks vara ett øppet och glatt folk, trots allt. Mamma ler sådær som vuxna ældre visa mænniskor ler nær de vet något som man sjælv inte vet. “Man kan tro det ja” Sæger hon. Fyra fyllon ropar efter oss. Punkt.

Advertisements